Med ett namn som mitt är det ren ironi. Trots att jag vuxit upp ett stenkast från ett stall och har många i familjen som sysslar med hästsport är jag fortfarande rädd. Inte så att jag svettas om jag ser en pålle. Absolut inte, jag älskar dessa fantastiska djur och jag älskar trav.
Men att komma för nära, det är en annan femma. Och de där rackarna vet om det. För några veckor sedan var jag hos syrran i Norrland. Hon har en egen och två inhysta i det privata stallet. Jag klev in för att hälsa på pållarna och en av dem gav mig genast en grimas.
Jag tänkte att de måste läsa mina tankar. Syrran frågade om jag ville hjälpa till och rykta, nej tack! Blev trav på TV istället. Ikväll är det Bollnäs och Örebro till middagen!
Om jag inte hade varit så rädd hade det kanske blivit en karriär. Nu går det ändå rätt bra med magkänslan.
